Museets ägarfråga - avtalet med kommunen fortsätter
Inför valet 2014 frågade sajten gruppledarna i kommunfullmäktige följande betr ägarfrågan:

Hembygdsmuseet hade 2013 intäkter om 83.224 kronor. Samma år och enligt skriftligt avtal har museet fått 751.600 kronor från kommunen. Under övriga intäkter finns posten 183.938 krornor. Totala intäkterna nämnda år 1.018.762.

Kommunen växer från 40 till 60 tusen medlemmar under en mycket kort period. Vad ska invånarna veta om staden och dess historia? Och hur ska de få och erbjudas den kunskapen? Vi vet också att informations- och kommunikationsteknologin utvecklas snabbt, ja i accelererat tempo!

Har ert parti ett ansvar för att kunskaper och information om stan i nu- och dåtid insamlas, bevaras och förmedlas? Har partiet någon idé eller plan för en kulturinsats där resurser ges för att klara denna uppgift?

Av gruppledarnas svar framgår att man visst förstår museets värde för vår stad och man avvisar
inte ägarfrågan. Svaren finns på menyns Val 14. 

Då avtalet med kommunen gick ut vid årsskiftet 2014/15 hade inte ägarfrågan kommit till punkt. Avtalet är automatiskt färlängt i två år.

NEDAN:
Text och bilder från utställningen Nationalromantiken som ägde rum senhösten 2014.
Observera notisen där museet önskar få intervju med pensionärer som minns om stan!

Bild från Sundbybergs Stadsmuseum.

BROAR I SAN FRANCISCO & SUNDBYBERG -
STORstockholms lilla SAN FRANCISCO 

Golden Gate Bridge och Bälstabron 

 

Golden Gate-bron har fått sitt namn från Golden Gate Strait, ett namn från 1846. Bron är nästan 2 miles lång. Andra längsta bron av det här slaget i USA. Tornen är dryga 227 meter höga. 6 filer som växlar in och ut. Tull bara in. Bron var färdig 28 maj 1937 efter fyra års byggande. Byggkostnad 35 milj dollars. Broprojektet leddes av ingenjören Joseph B Strauss.

Vad hade vi för bro på gång här då, i lilla San Francisco? Bälstabro naturligtvis. I aug 1930  hade man beklagat sig över den skröpliga bron från sekelskiftet (bilden ovan). Men först 1936 började man bygga och i december var man klar. Enfilig sägs det! När man byggde Golden Gate hade vi, ja inte du och jag, bron från seklets början.  Med oansenliga broar utan torn och vajrar blir det mycket billigare. 1937 sänktes skatten i stan med 1 kr till 7,50. Den lägsta på fem år. Det var tider det!                                         - Sieur Athos -

VÅR SVENSKA KYRKA ÖVER 100 ÅR 
2011 kunde Svenska Kyrkan i Sundbyberg fira 100 år. Bilderna ovan från 2011.
Kyrkans tomt, högsta tänkbara läget i stan, skänktes  av A P Nordström, stans grundare. 

Enligt Wikipedia var kyrkan färdig redan 1910, men en tvist med Bromma  om begravningsplatsen med Bromma gjorde att den invigdes först den 4e juni 2011.

Arkitekten Axel Skögren la sig vinn om att ge kyrkan tydliga drag av svensk nationalromantik. Byggnaden ligger i öst-västlig riktning. Koret utformad som en absid. Byggnaden står på en grovhuggen stensockel. Fasader av tegel putsade i vitgrått. 1936 fick byggnaden koppartak. Fasadbelysningen kom 1963. Tre klockor i tornet; de båda större är från 1910 och Lillklockan kom 1964. Koret liksom kyrkan i övrigt har dekorerats av Filip Månson. Olle Hjorzberg har gjort glasmålningen över altaret och den fungerar som altartavla. Jose Samson har utfört kyrksalens målningar.

2012 FYLLDE VATTENTORNET 100 ÅR OCH NU I FEBRUARI 2013 AVISERAS ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN KAFFEDAGS! DET BLEV EN KVALITETSPIZERIA!

Sundbybergs vattentorn blev 100 år i augusti 2012. Så här kunde man läsa på denna sajt hösten 2010:

"Det är ju väldigt många som önskat ett café i Vattentornet. I vecka 33 har man påbörjat slutbesiktningen av tornet. Den 10 september planeras slutmötet. Bygg, VVS och el är kostnadsberäknat till ca 6 miljoner som finansieras av Kommunen.

Cafét omfattar de två nedre våningarna. Hiss har installerats. Fönstren har målats.

Ny entré med ny trappa och nya dörrar syns på bilden th. Efter godkänd slutbesiktning återstår det att finna ett lämpligt företag som kan driva cafét, men som också har att inreda kök och möblemang etc. Det är alltså för tidigt att avisera dag för första kaffebesöket".

Kuriosa: i oktober 1949 redovisade Sundbybergs kommunala kafébolag att det givit staden 208000 kr av sin vinst under 20 år. Idag motsvarar det ett belopp om dryga 3,5 milj kr. Men man hade ju ensamrätt till pilsnerförsäljningen förstås!
(Källa Sundbybergs Museum)

Efter två år, i slutet av augusti i år och efter de dryga 8 miljoner kr som totalt investerats i ombyggnaden, får vi äntligen kolla tornets insida och dricka det där efterlängtade kaffet, säger Stadsbyggnads- och miljönämnden (feb 2013).

Det undras om tornet verkligen stod klart 2012. Men visst är det så! Den slutsatsen kan man dra efter att ha läst följande artikel från den 17 augusti 1912.

Entreprenören för Sundbybergs vattenledningsverk, Sydsvenska gjuteriaktiebolaget, har i en skrivelse till kommunalnämnden av den 13 dennes anmält att den anser vattenledningsarbetet slutfört och anhåller för den skull om besiktning av detsamma. Kommunalnämnden har emellertid tidigare fått meddelande av kontrollanten, kapten H.G. Torulf, att åtskilliga arbeten ännu restera och äro oavslutade. Entreprenörens framställning har därför ej kunnat godtagas av nämnden, som anmodat kontrollanten att hos bolaget göra erinring om de ofullständiga arbetena.

Vattentornet i köpingen har nu avklätts sin ställningsskrud, sedan granitkrönet upplagts som avslutning på det massiva tornet. Dess mäktiga form förtager mycket av den närbelägna kyrkans torn, som nu ser helt litet och klent ut bredvid sin mera voluminösa granne. Krönet av granit på det i rohbau utförda tornet ger en vacker avslutning, bättre än den tornspets eller hatt som på ett och annat vattentorn användes. Men så har just denna granitavslutning kostat ett rätt avsevärt belopp.

Det vackra granitkrönet på tornet syns bra ovan. Bild: mittsundbyberg.se
Vattentornet i bakgrunden. Bilden från Esplanaden/järnvägen. Bild fr mittsundbyberg.se

Tornet är ritat av Tengbom & Torulf, och rymmer i sin vattenbassäng 400 kubikmeter. Tornets fot ligger ligger 42,5 meter över slusströskeln, hela tornets höjd från berget varpå det vila, den högsta punkten i köpingen, är 25 meter, vartill kommer krönet 1,5 meter. De fyra sidorna av tornet har vardera en bredd av 12 meter. Cisternens botten ligger 17,5 meter över marken och inom denna nedre del av tornet kan inredas tre våningar eller bottnar. Sådan inredning ingår dock ej i det nu färdiga tornet men skulle nog vara till nytta för ett eller annat ändamål. Vattentornets kostnad är i entreprenörssumman upptagen till 57.000 kronor. Betongkonstruktionen är utförd av ingenjör Henrik Kreuger och till murverket har använts handslaget Helsingborgstegel. "Den stora vattenbassängen vilar på fyra betongpelare och i varje mursida äro två liknande pelare. Vattnets och cisternens tyngd uppgår till inemot 500 ton, som dessa pelare sålunda skola uppbära."

Källa är tidningsklipp hos Sundbybergs Museum.

                                    - Sieur Athos - jul 12

Fortsättning från Main Street: Stort gräl om gatorna i Sundbyberg...

 

"...Det är påtagligt att i en betald annons

kan man få in rätt många osanningar..."

 

Ingenjör Deurell skriver:

Hr Kock hedrar mig allt emellanåt med påringningar, synnerligast efter stark nederbörd då vatten från de övre belägna tomterna rinner ned i hans fabrik, eller då gatan omkring densamma icke är honom till lags. Efter varje sådan påringning har jag samvetsgrant anmält förhållandet till kom.-nämndens övriga medlemmar. Det är sannerligen icke få besiktningar som blivit vidtagna för hr Kocks skull, och han har en synnerlig förmåga att hålla kommunal-nämnden varm genom hot om stämning, anmälan för k.bfhde och dylika trevligheter.

Också har kommunalnämnden skyndat sig att föranstalta om förbättringar av gatorna kring hans fabrik. Från april månad  till dato har makadam och grus påkostats Hagalundsvägen till värde av 810 kr., Sturegatan från Tallgatan till Hagalundsvägen 440 kr. Utan att begärt tillstånd har hr Kock låtit gräva tvärs över hela Sturegatan på 5 ställen för att inkoppla i köpingens huvudledning avloppsvatten från fabrikens stuprör. Sättningar i gatan ha uppstått genom dessa grävningar, och det fordras någon tid, trots påfyllningar, innan fasthet i marken vinnes. Hr Kock ringde ånyo upp mig på måndagen och jag lovade att dagen därpå framföra hans klagomål till kommunalnämnden, men därmed lät han sig icke nöja utan började återigen hota, denna gång med tidningsartiklar.

Det är påtagligt att i en betald annonskan man få in rätt många osanningar, och finnes det icke mera sanning i annonsen om att ett större antal arbetare måst avskedas och att ännu flere komma att drabbas av olyckan blott för gatornas skull, än i det yttrande hr Kock lägger i min mun, så vågar jag hoppas att den allmänhet som nu är meningen att skrämma tager brödbekymren med ro.

Det faller sig icke lätt att vid alla tillfällen taga hr Kock på allvar, hans sätt att överderiva och begagna starka ord bjuder emot. Så t. ex. när han framställde frågan om det läte  sig göra att han finge inhägna trottoaren framför sin fabrik. Det är icke troligt att det med det sist inköpta vapnet stort är att vinna, troligen får Kocken aldrig inhägna gatan. - Oskar Deurell

 

Leriga Sturegatan en 1:a maj några år innan 2012 som artikeln handlar om. Bild från Sundbybergs Museum.

"...Hr Deurell...han har ej hälle..."

 

Direktör B Kock har anhållit om följande svaromål:

Satt i tillfälle att taga del av ingenjör Deurells opus om mig, vill jag fatta mig kort ehuru det skulle vara intressant att utbreda sig i ämnet. Hr D. blandar ihop sant och osant. Att jag begagnar starka ord, då jag vill ha något uträttat, vill jag ej förneka, men bestrider att jag därvid kommer med osanningar som hr D. beskyller mig för. Hans påstående i detta avseende återfaller skarpt påhonom själv, då han nu i sitt inserat gör sig skyldig till så grova osanningar. Det omtalade hotet  om stämning mot köpingen, har jag även fullföljt, men det gällde utebliven betalning för levererat avfall till renhållningsverket. Om den saken sade för övrigt hr Deurell: "Bäst att du tar och stämmer, så får du rätt."

Det sanningslösa påståendet att jag utan tillstånd ingått med ledningar i kloaknätet är mera än egndomligt. Med särskilt tillstånd utfördes detta arbete, stuprörens inledande direkt i kloakerna, en åtgärd som ej kan vara annat än till fördel, då regnvattnet går direkt och ej behöver draga ner smuts från gatan i kloaken. Det utfördes så mycket mindre utan tillstånd som det skedde under köpingens arbetsledares överinseende, varjämte han lät koppla rören och anskaffade grenrören, allt på fabrikens bekostnad. De omtalade groparna ha ej uppstått efter dessa ledningar, utan äro andra ojämnheter, varom envar lätt kan övertyga sig på platsen.

Beträffande mina klagomål  på måndagen, förklarade hr Deurell att "ingenting blir gjort förr än den nya gatustyrelsen träder i verksamhet i januari" - är det inte en förklaring, att intet skulle göras! Jag har ej hotat med tidningsartiklar, utan förklarat nödvändigheten av fabriksdriftens inskränkning på grund av svårigheten att trafikera gatorna, precis som min annons löd.

Beträffande inhägnande av gata och trottoar kommer hr D. med en knapp halv sanning . Om jag finge inhägna trottoaren framför fabriken , sade jag, skulle jag bekosta dess iordningsställande för att fabrikens personal kunde komma fram.

Hr Deurells påståenden äro som synes både osanna och vilseledande, och han har ej hälle, här förnekat sin förmåga att överdriva och bruka starka ord, ehuru han ej tycker om att andra gör det. Han diktar fritt och otvunget som vanligt. Vad menar han med "det sist inköpta vapnet"? - Barthel Kock.

                                          - Sieur Athos -

Noterat: Gatustyrelse verkade from 1 januari 1912 och detta år var budgeten för gator hela 82.000 kr. Kommunen tog ett lån på närmare 400.000 kr att fördelas på tre år för gatorna. Nämnda 82.000 varv alltså första året.

Sammanställning är från tidningsklipp 1911-11-26 hos Sundbybergs Museum.

Vill Du läsa om Sturegatan och om Brödfabriken Kronan och dess direktör Barthel Kock, så kan du på Museet köpa Hans Österbergs häfte "Sturegatan".

Bild: mittsundbyberg.se

"Sundbyberg är en ort, som väl förtjenar att tagas i betraktelse af Stockholmare och landsortsbor", fortsättning från Main Street

Ifall denna mening icke är borttagen i handbokens nyaste upplaga, bör den strykas i den nästa. Det bör istället stå: "Sundbyberg är en ort, som väl förtjenar att tagas i betraktelse af Stockholmare och landsortsbor".

Stockholmare känner till Djursholm och Saltsjöbaden – helt naturligt. Det är två villastäder med stora restauranter, till stor del afsedda för tillfälliga besökande. Och så ligga dessa sällan så vackert. Både ögat och gommen kunna der njuta.

Men Sundbyberg? En förstad – redan det låter litet afskräckande. En plats, der folk bor kanske mest av det skälet att det är billigt att lefva der än i Stockholm. Men till ett sådant ställe far man icke, om man tillbringar en angenäm stund.

Mycket sant, man far icke dit. Men man har orätt, som icke gör det.

 

Vet ni, hvar det finnes de allra trefligaste villor, inbäddade i skogens grönska? I Sundbyberg. Vet ni hvar det finnes ståtliga stenhus, fullkomligt storstadsmessiga, med präktiga butiker? I Sundbyberg. Vet ni hvar man man kan gå på breda vägar, medan man om ömse håll ser idel nätta och trefliga bostäder, hvar, tack vare kuperad mark, vackra vyer bjudas, hvar man kan stå vid insjöns vatten och se röken stiga ur höga skorstenar, som höra till, åtminstone hvad det yttre beträffar, mycket snygga fabriker.

Jo i Sundbyberg. Sundbyberg är en villastad, Sundbyberg är en fabriksstad, Sundbyberg är en den allra trefligaste förstad till Stockholm, och en "stad" som kunde tjäna som mönster för väl ett par dussin af våra landsortsstäder. Ingen förskräcklig "Storgata", ingen tråkig stelhet och högtidlighet – och jag förstår varför. Sundbyberg ligger för nära det stora Stockholm för att det icke skulle vara i slägt härmed, men Sundbyberg är ändå något för sig sjelft. O, denna ro vid Ulfsundasjöns strand, denna grönska mellan husen, denna luft som var en helt annan än i Stockholm! ...Jag tyckte, att tåget som jag kommit med, hade kommit långt ifrån

Överst tv Restauranten Ekbacken; villor ...th Syskon- eller Tornvillorna, Järnvägsgatan 16 A-B. Under: tv Presstorp, Esplanaden 15-17, revs 1909 och Asa, Esplanaden 20, brann ner 1911.

Bilder ur Henning Österbergs "Gamla Sundbyberg i bilder" och med tillåtelse från Sundbybergs Museum.

Och Ekbacken? Helt nära sjön ligger det enkla trähuset, rätt stort omgifvet av verandor. Det ligger i gles ekdunge. Jag satt der en trappa upp. Drack mitt glas, njöt af utsigten. Och jag tänkte: - Tänk, om de unga stockholmarne och stockholmskorna i vinter skulle anordna några slädpartier hit ut, om de skulle begifva sig hit och åka skridskor och kälke? Här finnas ju backar, och det blir väl skridskobana på insjön. Och här är så vackert, så vackert och så enkelt, så enkelt, och just derför så trefligt, så trefligt...

Tv Sundbybergs huvudstation. Bild ca 1900. Th ångbåten som trafikerade Stockholm. Se artikel om ångbåtssluparana längre ner på denna sidan och spalt! Bilder ur Henning Österbergs "Gamla Sundbyberg i bilder" och med tillåtelse från Sundbybergs Museum

..När jag satt satt der uppe, pep en båt. Jag mindes då , att man också kan komma på båt till Sundbyberg, hvilket naturligtvis ökar behaget af en utflygt dit...

... Det var mörkt på aftonen, då jag lemnade den lilla platsen. En mängd personer, största delen flickor från fabrikerna, foro då med tåget in till Stockholm...Tåget stannade vid Norra stationen.

... Men på Vasagatan sprungo menniskorna om hvarandra, spårvagnarna kommo, stannade, ringde. Ljusskenet gjorde nästa ont i ögonen. Ah, Hufvudstaden, den stora staden, full af ljus, lif, och ändå mystisk i nattens timmar... Det var som något nytt för mig att promenera midt i gatulifvet, derför att jag i ett par timmars tid varit derifrån. Jag njöt åter häraf. Den som är född och uppfödd i den stora staden är såld åt den stora staden, om han också för en dag eller en vecka kan trifvas annorstädes. Signaturen O.B.

Tidningsklipp från Sundbybergs Museum (1895-1905, sid 9, 1a bandet). Utskrift och redigering Sieur Athos. Den större eldsvåda som nämns inledningsvis kan vara den som ägde rum 1897 och som säkert kunde ses från västra delarna av Stockholm. Krönikan i originalet lyder "I Sundbyberg" och klippet är daterat den 15 juli 1897.

1897 hölls Stockholmsutställningen; stan hade då 282795 invånare. I Sundbyberg fanns då 1737 invånare.

PW Andersson. Fotot, beskuret, tillhör Hembygdsmuséet. Bilden från Sundbybergs Stadsmuseum

Per Wilhelm, PW, Andersson 1858 – 1928
PW var född i Bergslagen och kom till Sundbyberg år 1882. Här drev han först en speceriaffär på Sturegatan 24. En konkurs 1893 berodde fr.a. på hans stora generositet vid kreditgivning åtföljd av uteblivna kundbetalningar. Detta fick honom att börja gå över till andra verksamheter. Han blev då istället kamrer och kontorschef vid en rörledningsfirma, samt – lika viktigt – ledamot av kommunstyrelsen i dåvarande Sundbybergs köping. Som sådan var han en skicklig debattör med humor. Han kom att förbli Sundbyberg trogen livet ut.

 

PW Anderssons största fritidsintresse var fotografering. Då hans tid här sammanföll med Sundbybergs första tid som samhälle, så har vi honom att tacka för ovärderliga bilder över ortens utseende kring året 1900. En extra inkomst fick han som fotograf av vykort med sundbybergsmotiv. De flesta av hans bilder anses vara tagna åren 1895 - 1910. Faktum är, att det bara finns ett fåtal foton av Sundbyberg före den tiden. Vem eller vilka som tog dessa är (hittills) okänt. Därtill finns en litograferad teckning av Axel Ekblom publicerad i Ny Illustrerad Tidning i november 1885. Om den sistnämnda visar Sundbyberg från norr, så visar PWs bilder vyer av hemorten från alla vädersträck och årstider. De visar också många dåtida sundbybergsbor i vardagslivet.

 

Det var tursamma omständigheter som bidrog till att PW Anderssons fotosamling kommit att bevaras till eftervärlden. Ty, till följd av dåtidens bristande intresse för det förgångna, så hade någon slängt hela denna samling i en soptunna... Detta var vid en offentlig auktion i Sundbyberg år 1928. Turligt nog var Henning Österberg på plats och upptäckte denna malträterade skatt i grevens tid. Han drog helt enkelt fram den direkt ur soptunnan! Men, så blev också Henning Österberg grundaren av Sundbybergs Hembygdsförening år 1934.
             Januari 2012 Erika Förare - Källa Hembygdsmuséet med tillåtelse

 

ANDERS PETTER LÖFSTRÖM,

SMART OCH GENERÖS,

GRUNDADE STADEN 

A P Löfström föddes 1831 i Stora Harrie i Skåne. Han avled 1909. Bild på byst th: mittsundbyberg.se.

1862 flyttade hans familj till Bromma och 1869 köpte han Sundbybergs gård med Duvbo. Han ägde eller arrenderade dessutom egendomar och gårdar i Stockholms närhet och på andra platser i landet.

Löfström medverkade till att järnvägen från huvudstaden till Västerås drogs genom Sundbyberg. 1870 började han att sälja tomter för husbygg- nation och fabriker. Tomten på berget reserverade han för stans kyrka, invigd 1911.

Löfström var kommunalstämmans förste ordförande 1887-91. Viktiga frågor som byggnadsordning, fattigstuga och hälsovård fanns med bland det som Löfström drev.  

 

1906 skänkte han en ny fastighet att användas som barndaghem.

Sundbybergs gård revs 1936 och Marabou byggde ett nytt lab i parken.

Förutsättning för rivningen var att företaget förband sig att återställa

gårdens vackra park samt att för alltid ge invånarna tillgång till parken.

På Esplanadens slutning mot Tornparken står en byst av Löfström i svart granit utförd av skulptören Carl Fagerberg och donerad av stan 1946.

Ovan, foto mittsundbyberg.se.

                                           - Sieur Athos -

STUREGATAN SOM VAR

OCH FÖRBLEV STANS RIKTIGA KÖPGATA


Karta över köpingen Sundbyberg från 1898. Bilden är klickbar. Sturegatan ligger nr 2 räknat från järnvägen, det svarta strecket på bilden. Publiceras med tillåtelse från Sundbybergs Museum. - Sieur Athos -
Sturegatan, vinterbild från mitten av 10-talet förra århundradet. Bilden publiceras med tillåtelse från Sundbybergs Museum.
Sturegatan, vinterbild från mitten av 10-talet förra århundradet. Bilden publiceras med tillåtelse från Sundbybergs Museum.

Sturegatan 1905. Det här året hade Sundbyberg 3528 invånare varav 1809 kvinnor och 1719 män. Bilden publiceras med tillåtelse från Sundbybergs Museum.

I slutet av 1800-talet ersattes namnet Storgatan med Sturegatan. Det heter att det vid denna tid rådde lite nationellt svärmeri för Sten Sture den äldre, den viktigaste ledargestalten i 1400-talets Sverige. Storgatan vore kanske mera logiskt. Många städer har ju ”storgata”. Men nu är det som det är. Från ett par av Henning Österbergs och sonen Hans Österbergs texter om gatan komprimeras följande (med muséets goda minne).

 

Hur köpingen Sundbyberg såg ut 1898 ser vi på kartan till vänster. De första tomterna köptes 1877. Järnvägen var då redan här. Tomterna mitt emot stationen gick först sedan var Sturegatan attraktivast. Dyraste tomterna gick för 2030 kr eller ungefär 1 kr kvadratmetern. Stationsgatan/Sturegatan där Rökeriet kom att ligga betingade bara tomtpriset 1348 kr.

 

Det var stadgade personer som hunnit en bit i karriären som köpte tomterna och byggde fastigheter. Bla var det målarmästare, skomakarmästare, advokatfiskal, styckjunkare, bildhuggare, redaktör, notarie, slaktare, kronolänsman och missionär.

 

Basarbyggnaderna från tiden kring sekelskiftet 1900 påminde om kulisserna för inspelning av Västernfilmer. En basar var sålunda en billig och snabbt hopkommen byggnad som hade en eller flera butiker. Fasaden var oftast av rejält slag för att det skulle se pampigare och större ut. Den sista basaren som revs i mitten av 60-talet låg på Landsvägen. Eugeniabasaren (Esplanaden), Norra basaren (Järnvägsgatan), Stationsbasaren (Stationsgatan) och Sturebasaren (Sturegatan) är några basarnamn.

 

I Gamla bilder från Sundbyberg skriver Henning Österberg att centrala stan bestod av Landsvägen, Stationsgatan och Sturegatan. Sistnämnda var den förnämsta. Betydelsen låg i att den passerades av mycket folk som skulle till och från tågen, till fabrikerna, posten, kommunalhuset för bla skatteärenden,pastorsexpeditionen, telestationen.

Sturegatan var ett riktigt köpcentrum. Förändringar kom sen men gatan har behållit sin position som förnämsta affärsgatan.

Bilden nedan stadskarta från 1898.

 

Sök dig till Muséet för att titta, läsa och lära. Mycket finns i böcker och på cd-skivor som kan köpas. Men där finns naturligtvis referenslitteratur att läsa på stället. Personalen är jätteduktig och hjälpsam. Fredsgatan 4 va adressen! Bli medlem!

Bild fr Sundbybergs Stadsmuseum

BRACK - JAN HITS THE TOWN
Erika Förare, Sundbybergs Museum, berättar om Brack - Jan som "hemsökte" stan samt om bondkomikens guldålder.

Axel Fröléen alias “Brack – Jan” levde åren 1867 – 1942. Han var född i Skå församling Stockholms län, men växte upp i Norberg i Bergslagen. År 1885 fick han anställning vid järnvägen som stationsskrivare. Denna syssla blev länge hans levebröd. Från år 1900 finner vi honom på Sundbybergs järnvägsstation i denna syssla.

Redan ganska tidigt upptäckte Fröléen s.k. ”landsmåleri” eller bondkomik. Denna typ av humor började florera i Sverige särskilt fr.o.m. 1890-talet. Den gick ut på att berätta roliga historier och att återge dråpliga och lustiga händelser och personer på dialekten från en särskild landsdel. Den framträdande var vanligen en ensam man klädd i överdrivet bjärta kläder och hattar med karikatyr effekt.

Först av alla bondkomiker brukar anses ha varit Karl Peter Rosén 1855 – 1900, alias ”Jödde i Göljaryd”.

Denne tog sitt namn från sin hemtrakt i norra Småland. På sin hemdialekt berättade och underhöll han, samt sjöng lustiga visor till eget ackompanjemang på ”handklavér”. Han framrädde på den då nyligen öppnade Skansen på Djurgården. Han blev så populär, att han som ”Jödde” år 1893 blev fast anställd där av Arthur Hazelius, Skansens grundare. Jödde i Göljaryd fick verka i sju säsonger, och ännu finns ”Jöddes sten” kvar på Skansen. Men han dog i förtid och efterträddes närmast av ”Nergårds - Lasse”. Han hette Sibbe Malmberg, levde 1855 – 1955 (i hela 100 år). Han sjöng också till eget komp på dragharmonika. Ännu många fler efterföljare kom snart, som t.ex. Lars Bondeson, ”Skånska Lasse” och en kvinna: Ida Gawell alias ”Delsbostintan”.

Åren 1899 och 1900 utkom ”Visor och berättelser samlade af Jödde i Göljaryd” band I och II. Bondkomiken spreds vida omkring, och återspeglas tydligt hos andra samtida berättare, diktare och tecknare. Såväl Gustaf Fröding med dikter på värmlandsdialekt, som Albert Engströms figur Kolingen m.fl., samt ”söndags – nisse” i tidningen Strix m.fl. anknöt till bondkomiken.

Axel Fröléen sägs ha upptäckt Jödde i Göljaryd redan hemma i Norberg. Fler intryck från denne fick han sedan som åhörare på Skansen. Då han sedan barndomen var väl förtrogen med dialekten i Bergslagen, så föddes sedermera hans egen figur ”Brack – Jan”. I Sundbyberg uppträdde han som Brack – Jan på den första Barnens dag år1905. Då utkom tillfälligt tidningen ”Byrackan” med mottot: Lyste. Skämdes. Försvann. Den var till innehållet inriktad på fr.a. Sundbyberg. Det anses i vart fall att Brack – Jan var dess redaktör, och åtminstone medförfattare till den. F.ö. var Fröléen son till en kyrkoorganist och mycket musikbegåvad. Därför började han ganska tidigt att, efterhand, skriva ned många folkvisor och dansmelodier från Bergslagen och bidrog till deras bevarande åt eftervärlden.

Mot år 1910 skulle Axel Fröléens tillvaro komma att drastiskt förändras. På grund av flera motsättningar till andra personer inom Sundbyberg, så råkade han i delo med dessa. Stationsföreståndaren Oscar Åhgren hade biinkomster av smörförsäljning på stationen. Därtill menade han, att Fröléen skulle sköta denna försäljning samtidigt som han e n s a m skulle sköta tre telegrafapparater, omfattande biljettexpediering samt h e l a tågtrafiken vid stationen! Sålunda fick han ett alltför tungt ansvar, och för många uppgifter att sköta ensam.

Han tycks också ha stött sig med källarmästaren på Stenvillan, Vilhelm Rundgren. Då han i olika revyer diktade nidvisor om dessa personer fick han både böta för ärekränkning och dessutom avgå från sin tjänst. Många i personalen ansåg att Fröléen hade rätt, och att stationsmästaren Åhgren var olämplig för sin tjänst. Ändå blev det Fröléen som fick gå. Han tog det mycket hårt, i sht som han kunde åberopa 25 års prickfri tjänst! Sista gången som Brack – Jan framträdde i Sundbyberg var på Ekbacken vid Bällsta bro 1910. Sedan flyttade Fröléen till Göteborg, där han ofta bidrog till lokala revyer. År 1916 utkom boken ”Brack – Jan berättar”, och 1926 utkom ”Solstänk och grådask”. Sundbybergs museum har ett ex. av den förstnämnda. Den innehåller finurliga och lustiga historier, gärna på bergslagsdialekt. Ofta återger de hur man lurar t.ex. övernitiska myndighetspersoner etc. och kammar hem segern själv. Den andra boken är mera självbiografisk, och visar att Fröléen själv, enligt titeln, fick smaka på både ”Solstänk och grådask”.

Bondkomiken har levat kvar in i vår egen tid. Under 1910 – 20 – talet framträdde revykungen Ernst Rolf ofta som bondkomiker. Skådespelarna Edvard Persson, John Botvid och Nils Poppe hörde till dem som efter 1930 förde in bondkomiken i ljudfilmens värld. I vår egen tid finner vi namn som skåningen Sven Melander, de västgötska bröderna Claes och Anders Eriksson, stockholmaren Stefan Sauk och norrbottningen Ronny Eriksson. En närbesläktad typ av underhållning växte sedermera fram; teaterformen ”Buskis”. Den bygger på direkt och drastisk situationskomik med många medverkande som karikerade persontyper. Flera viktiga svenska företrädare finns, kända från bl.a. TV-revyer. Men buskis har ofta ansetts vara mindre ”rumsren” än den underfundiga bondkomiken.
                                                       sep 13

NU ÄR DET DAGS ATT TA

ÅNGSLUPEN TILL HUVUDSTAN!

 Skyndare om du ska me! Nu kastar vi loss!

Va kostare? 25 öre!

 

Regelbunden båttrafik Stockholm-Sundbyberg förekom framför allt under perioden 1830-talet till 1924. Den hörde mest den varma årstiden till. Här handlar det om Kullbåtar (vevslupar) till ångslupar. De var förhållandevis populära. Ännu under 1800-talet förekom i Solnaskogarna flera olika banditgäng som ofta rånade hästdroskor och vagnekipage. De vägarna var alltså länge otrygga. Fr.o.m. 1836 startade två ångbåtsbolag båttrafik som gick även utanför Stockholms innerstad.   De hade i decennier klar konkurrens av framför allt Kullbåtar. Dessa var handvevade skovelhjulsbåtar, vilka fördes av hela 4 dalkullor per båt. Kring 1800-talets mitt konkurrerade Kullbåtar och ångslupar slutgiltigt ut de gamla Roddarmadamerna. Med 4 vid rodret gick Kullbåtarna fortare och kunde också snabbare ta sig utanför huvudstaden.

 

Vänner till A.P. Löfström berättar att de helst föredrog Kullbåtar när de under 1860-70-talen skulle besöka honom på Sundbybergs gård. Efter 1880 dominerade alltmer propellerdrivna ångslupar.  Linjen var Sundbyberg-Ulvsunda-Riddarholmen. Resan tog ca en timme och kostade i olika perioder 20-25 öre. Hamnen i lilla Alby anvädes helst, då Bällstaviken långa tider var igenslammad och ansågs för dyr att muddra. Bilden visar en av Sundbybergs sista ångbåtskaptener: Bondesson med sin besättning. Han ägde gård vid Sturegatan 24. Fotot taget ca 1900 av P. W. Andersson.

                       - Erika Förare, Sundbybergs Museum skrev -

Foto ur Henning Österbergs bok Gamla Sundbyberg i bilder. Publiceras med tillåtelse. Nämnda bok finns på CD och kan köpas hos Museet.


VÅR SVENSKA KYRKA 100 ÅR.

Här följer några axplock då kyrkan kunde fira 100 ÅR.

KÄLLA: SAMLADE TIDNINGSURKLIPPEN HOS SUNDBYBERGS MUSEUM.

Spårvägsstaden...

 

"...Sundbyberg kan nu påräknas att inom aprilmånadens slut även ha spårvägstrafik till Stockholm. Detta skall byggas på grund av att vi vill förbättra våra kommunikationer med huvudstaden. Området i fråga är beläget strax intill Hagalundsvägen och på detta område utbreder sig redan nu väldigt många nya byggprojekt. Denna blivande spårvägstaden vid Sundbyberg skall uppta en areal av cirka 3500 kvadratmeter och hundratals energirika arbetare och flertal ingenjörer jobbar för fullt med detta stora projekt. Verkstaden sägs bli cirka 90 meter lång och drygt 70 meter bred..."

 

Elektrisk belysning i folkskolorna

 

"...Elektrisk belysning i folkskolorna skall införas från och med denna termin. Arbetet är därmed just nu avslutat, alldeles lagom till terminens början. I varje skolsal skall 4 lampor med 100 normalljus sättas upp, vilket bör ge fullt tillfredställande belysning. Anläggingen har utförts av firman John Andersson, elektrotekninska byrå i Stockholm. Denna firma har även utfört det elektriska reningsverket och belysningsverket i kyrkan..."

 

Kommunalnämndsordföranden kvarstår

 

"...Den förut omnämnda märkliga avsägelsen av ledamotskap och ordförandeplats inom Sundbybergs kommunalnämnd, har fått den tjänstegörande ordföranden att bli återkallad på sin gamla plats. Kommunalnämndsledamot valdes och alla är nöjda med detta beslut och det råder inga oroligheter om detta..."

 

Vattenleningsarbete färdigt till mitten av januari?

 

 "...Uppgörelsen angående arbetet med vattentornet och pumpstationen är numera träffad. Murningen vid pumpstationen börjar på måndag samt gjutningen av betongpelarna likaså. Därefter fortsätter murningen av tornet för att den skall fullbordas så snabbt som möjligt. Murningsarbetet utförs av byggmästaren A Cederborg i Sundbyberg. Om inte oförutsedda incidenter inträffar bör vattenledningen bli färdigt i mitten av januari 1912..."

Källa Sundbybergs Museum.

Text Melina Memar, sommarpraktikant hos mittsundbyberg.se

HENNING ÖSTERBERG -
EN AV STADENS STORA MÄN
Vi har bett Hans Österberg att berätta om sin far Henning Österberg – en av stadens stora män (1899-1988)

Henning Österberg på Sundbybergs Museet 1981. Bild: Sundbybergs Stadsmuseum.
Henning Österberg på Sundbybergs Museet 1981. Bild: Sundbybergs Stadsmuseum.

 

Det var ganska långtråkigt att promenera på Sundbybergs gator decennierna under och efter andra världskriget tillsammans med Henning. Det tyckte i varje fall hans son. Henning stannade nästan var tionde meter för att prata med en bekant. Var femte meter hälsade han med en provisorisk honnör. Henning var en av stadens mest kända personer. Under sin livstid fick han medaljer. Efter sin
död hedrades han bl.a. med en relief i trappan på Vegagatan som leder till den lilla stadsdelen Hästhagen. Där bodde han till sin död och där fick också en gatstump namn efter honom. Detta var belöningen för ett närmast fanatiskt intresse för Sundbyberg och stora insatser för staden under minst 50 år.

 

Hans levnadsbana pekar på hur invandrare från andra delar av Sverige kunde skapa sig en framtid med hårt arbete. I början av 1900-talet kom en familj från Söderhamn till Sundbyberg. Den bestod av en mor med fyra barn. Mannen var vid det tillfället någon annanstans. Det fanns ingen bostad och förmodligen mycket litet pengar. Modern tycks ha fått ett arbete som portvakt i ett av det stora stenhusen på Esplanaden. Där kunde familjen också få bo. Men inte i en och samma lägenhet. Allt eftersom andra flyttade in fick familjen byta lägenhet, ibland till en butikslokal.

 

Familjen var således fattig och Henning måste börja arbeta vid 10 års ålder, först som springpojke och sedermera som affärsbiträde i speceriaffärer. Så småningom startade  han en butik på Stationsgatan tillsammans med en kompanjon. Butiken som kallades Andersson och Österberg existerade långt efter att Henning hade lämnat den. Då hade han i stället fått jobb som säljare av försäkringar.

 

Alla Sundbybergsbor kom under tiden runt förra sekelskiftet från andra delar av Sverige. De var nya i staden och förmodligen ensamma och vilsna. Det fanns ett behov av närhet till andra människor, ett mönster som också lätt kan iakttas hos våra invandrargrupper. Man sökte sig till föreningar och andra samman-
slutningar. Där spelade religionen en viktig roll. Flera fria församlingar startades och kyrkor byggdes. Henning kom av någon anledning i kontakt med statskyrkan i form av Sundbybergs församling.

 

Detta innebar ett livsavgörande möte med präst, som intresserade sig för honom. Han var komminister och hette Fritz Näsström. Hans porträtt fanns under större delen av Hennings liv på spiselkransen i hans hem. Henning hade ju inte gått i skola i någon större utsträckning men Näsström ledde honom in i bokvärlden vilket till slut resulterade i närmast akademiska kunskaper i flera områden. Han lärde sig dessutom ekonomi och fungerade så småningom som konsult, revisor och bokförare.

 

Sundbyberg var vid den här tiden en industristad. Sieverts kabelverk domi- nerade tillsammans med en rad andra företag. Människorna var industri- arbetare och socialdemokrater. Det är anmärkningsvärt att Henning trots en proletär bakgrund varken blev arbetare eller socialdemokrat. Han sökte sig till partiet ”De frisinnade” som ivrade för alkoholförbud. Partiet förvandlades så småningom till vårt nuvarande ”Folkparti”. Där blev Henning ordförande under mer än tio år. Intresset för politik ledde till en plats i stadsfullmäktige vid 27 års 

ålder som yngste ledamot. Det uppdraget fick också en betydelse, som präglade resten av hans liv. Det innebar att han kunde ta initiativ till – och få ansvar för – en film om Sundbyberg. I tidningarna från den tiden kan man läsa att den blev ganska dyr, för dyr tyckte många. Den har setts av tusentals sundbybergare och blev basen för en ny Sundbybergsfilm, som kom till på 80-talet. Därmed föddes intresset för staden som hembygd. Han startade en hembygdsförening 1934. 

 

Han arrangerade många friluftsfester och julmarknader. Inkomsterna från dessa gjorde det möjligt att starta Sundbybergs hembygdsarkiv i en nedlagd biljard-salong på Järnvägsgatan. Där samlades arkivalier och hölls utställningar, bl. a. en om speldosor, som blev rikskänd och t.o.m. fick besök av vår nuvarande kung som barn. En dam testamenterade sin villa till hembygdsföreningen. Den kunde sedan bytas till det som blev Sundbybergs Hembygdsmuseum. Samlingarna i

museet är omfattande och viktiga för staden.

 

Ett storverk är också de sex böcker som handlar om stadens historia. De tre första på (Sundbyberg, den nya förstaden, Sundbyberg under köpingtiden, Sundbyberg den 113:de staden) ca 1100 sidor va rfrukten av ett mycket omfattande forskningsarbete. De utgör standardverket för var och en som är intresserad av Sundbybergs historia. En annan mycket läs- och sevärd bok är Gamla Sundbyberg i bilder. Den är sedan många år slut i den ordinarie bokhandeln. Den är lycklig som kan hitta den i ett antikvariat. Texten utgör en

levande berättelse om livet i gamla Sundbyberg. Bilderna kom till under början av seklet då fotografering var en konst. Henning hade hört att en duktig och intresserad amatörfotograf hade avlidit. Han gick till auktionen efter dödsboet. Där fanns dock inga bilder. Men han tittade i soptunnan. Där fanns hela bildskatten!

 

Henning skrev i hela sitt liv artiklar om staden, många publicerade i dåvarande lokaltidningen ”Stockholms Förstadsblad”. Samlingarna och skrifterna lever och minnet av Henning med dem. 

                                                - Hans Österberg -

Foto: Hans Österberg/Sundbybergs Stadsmuseum
Foto: Hans Österberg/Sundbybergs Stadsmuseum

LINJE 15 – KÄR I MINNET

1928 kom 15 till Esplanaden. 1959 försvann den.

 Hans Österberg berättar

 

Spårvagn linje 15 lades ner 1959. Då tyckte man det var bra. Spårvagnen tog 30 minuter från Sundbyberg till Stockholm. Bussarna skulle gå mycket snabbare och tätare, trodde vi. Vår gamla spårvagn gick från Esplanaden i Sundbyberg till 

Norra Bantorget via Haga Södra och Råsunda. Spåren gick Järnvägsgatan – Fredsgatan – Tulegatan. På hemväg var spåren dragna längs Vegagatan i stället för Järnvägsgatan. Fredsgatan var och är en backe. En av de få olyckorna skedde i hörnet Fredsgatan/Vegagatan då det blev ett bromsfel och vagnen spårade ur utanför den dåvarande skolgården.

 

Ett normalt spårvägståg bestod av en motorvagn och två släpvagnar. Som barn var det roligt att stå längst fram bredvid spårvagnsföraren och se hur han hanterade sin spak och eventuellt drog åt handbromsen som var ett runt gulmålat hjul. Framrutan var stor och gick att öppna. När spårvagnen skulle växla spår stannade föraren vagnen och stack ner en lång järnstång i spåren.

 

De två släpvagnarna förtjänar ett kärleksfullt minne. De var längre än motorvagnen, målade vill jag minnas med den undre halvan delen i ljust blått och den övre i ljust gult. Varje vagn hade två avdelningar med en plats att stiga på och av - eller bara stå - i mitten. Så när man klivit på så kunde man se åt vilket håll det fanns lediga platser och så gick man dit. Sittplatserna bestod av bekväma soffor. Fönstren var stora. Varje släpvagn hade en konduktör som tog emot pengar för biljetter och signalerade när alla hade stigit på.

 

Det var inte dyrt att åka spårvagn från Sundbyberg. Man kunde t.ex. åka till Hagaparken för 25 öre. Skidorna fick komma med. Under en period var det t.o.m. gratis att åka till Råsunda eftersom den orten hade ett särskilt avtal med Spårvägsbolaget. Det var emellertid noga med att inga fripassagerare utnyttjade detta. Spåvagnen gick lugnt och tyst och man hade möjlighet att prata med medpassagerare eller läsa läxor, tidningar och böcker. Så vad betydde egentligen tidsvinsten mellan den behagliga spårvagnen och den bullriga bussen.

 

År 1886 gick en hästspårväg till Haga södra. Den elektrifierades 1904 och förlängdes 1908 till Hagalund. 1910 gick vagnen till Sundbybergsgränsen och 1928 till Esplanaden i Sundbyberg. Invigningståget gick klockan 14 fyllt med ledande personer. Den 1 september 1959 gick det sista tåget. Gravöl med korv och dricka hölls i en lokal nära vagnhallen vid Sundbybergsgränsen. 
                                        - Hans Österberg -

Äntligen konstaplar i uniform. Foto Sundbybergs Museums arkiv. Publicering efter tillåtelse.

1898 FICK POLISEN I STAN

UNIFORMER TILL SINA KONSTAPLAR

Polismannen tv på bilden ovan är Erik Hjalmar Lindskog med medarbetare. Lindskog kallades Hak-Erik och blev senare överkonstapel i Solna. Lindskog fick utstå bataljer med bråkiga sundbybergare. Ett kraftigt ärr på kinden var minne från torget där han en kväll jämte en kamrat hade ingripit mot fridstörare. De försökte bura in dem på närbelägna finkan kallad "Stadshotellet". En skarpkantad sten hade kastats mot Lindskog. Bråkmakarna hamnade till slut i finkan.

1892 fick stan den första finkan. 1915 togs den bort då placeringen på Torget kritiserades. På slutet var finkan förvaringsplats för döda katter.

 

Det fanns ingen polisstation förrän 1904 då rum hyrdes för en sådan på Sturegatan 27, Fridhem. Redan 1905 flyttade man till fastigheten Telefon vid Torget och därmed fick man en anständig finka.

 

Texten är från Gamla Sundbyberg i bilder av Henning Österberg. Texten är kortad och modifierad. Bilden är tagen av en annan dokumenterare, nämligen Per Wilhelm Andersson, kallad PW, som fotade många bilder under perioden 1897 - 1910. Österberg räddade hans fotosamling till eftervärlden. PW var en mångsysslare och om honom ska det skrivas längre fram. Boken tillhör Sundbybergs Museum och finns där att läsa. Fantastiskt intressant läsning!

                                            - Sieur Athos -