Jag önskar att jag hade kunnat läsa Henning Throne-Holsts biografi innan jag började på Handelshögskolan 1956! I min bakgrund fanns nämligen inget förknippat med näringsliv, ja, min morfar och mormor drev förstås skrädderi! Så mycket lättare skulle jag inte ha förstått företagande och entreprenör-skap vid läsning av "Mitt livs företag"!

Med nedanstående referat, huvudsakligast med boken som grund, vill jag stimulera den som ska studera företagsekonomi, den som ska starta företag och den som startat men kanske kört fast eller vill ha bekräftelser. Boken lär att problem som uppstår och duster som möter kräver kunskap, bla branschkunskap och organisation samt ett ledarskap med ingredienser som ödmjukhet, öppenhet, ärlighet, tålamod samt mod att tala om både framgångar och tillkortakommanden samt hur det kan vara tillåtet att ibland ha fegat då man borde ha gasat och tvärtom.

I sin backspegel nämner Henning att han precis som alla unga medarbetare i Marabou inte var tillräckligt kunnig och erfaren för att på rätt sätt klara alla frågor som fanns och dök upp. En branschkunnig ledning och personal samt stabil organisation skulle ha givit bättre lösningar, nämner han.  Det läget uppstod i och med trettiotalet.


Henning Throne Holst styrde Marabou genom svåra skeden som det sista året av första världskriget då landet sviktade försörjningsmässigt. Sedan kom efterkrigstidens ekonomiska kriser och arbetslöshet samt engelska sjukan. Vidare börskraschen 1929 och de ekonomska krisåren i början av 30-talet också med arbetslöshet samt sedan andra världskriget följt av nya krig och det kalla krigets skuggor. Boken "Mitt livs företag" utkom 1973.

Det är 100 år sedan Marabou AB bildades. 2018 är det 100 år sedan Henning Throne Holst tog sig an Marabou.
Så till referatet.

Bild: Sundbybergs Stadsmuseum.

Älskade Leangen
Henning föddes sommaren 1895 på mormors och morfars egendom Leangen gård utanför Trondheim. Familjen spenderade somrarna där. Att få vara på Leangen under uppväxtårens somrar blev Hennings favorit. Han beskriver hur svårt det var att koncentrera sig på läsninng i biblioteket då naturen utanför var så nära, mäktig och grann. Morfar dog vid sekelskiftet och mormodern sålde gården under första världskriget då hon ensam inte orkade med alla sysslor. Henning kände länge en saknad efter gården, dess storslagna natur och tillvaron där. 

Från Sundbyberg till Djursholm
Senare delen av trettiotalet då Marabou hade vunnit marknad 
och visade allt bättre resultat lämnde Henning och hans fru Gunhild bostaden i Sundbyberg och flyttade till en köpt, större egendom i Djursholm. De som vet att berätta säger att där fanns ett imponerande hus med mycket vacker trädgård, stora gräsytor och t.o.m en skogsflik. Gården och trädgården hade finaste konst. Måhända gav detta Henning något av en Leangenkänsla.

Inga bra studentbetyg - svårt välja fortsatta studier
Henning tog studenten i Kristiania 1913. Betygen tyckte han närmast var dåliga, men insåg att mera pluggande skulle ha givit bättre resultat. En period med ovisshet om vad han skulle vilja bli följde. Han var inte tekniskt intresserad och kände att studier på området inte skulle passa. Universitetsstudier lockade men han var rädd för sina brister då det gällde tålamodet och och att inhämta bokliga kunskaper.

Handelshögskolan i Berlin - också kom kriget
Det lutade ändå åt studier i nationalekonomi vid universitet i Kristiania då Handelshögskolan i Berlin dök upp som ett intressant alternativ. Henning antogs och började på Handelshögskolan vårterminen 1914 efter att ha praktiserat på Freia och gått en tremånaders kurs vid en handelsskola i Hannover.

Kriget stoppade studierna - fadern lärde honom mycket
Henning beskriver föreläsningarna, studierna och högskolelivet som mycket givande och stimulerande. Så kom kriget på sommaren och Henning flyttade hem och hoppades att kriget snart skulle vara över så att han kunde återvända. Men så blev det inte. Istället blev det åter praktik hos Freia och här fick han nu möjlighet ta initiativ och tillämpa en del av vad han läst och lärt i Berlin. Själv tyckte han att praktiserandet inte tillförde   Freia särskilt mycket. Här blev det emellertid intressanta och lärorika samtal med fadern rörande företaget och om företagandets olika delar. Han kom sin far riktigt nära.

Artilleriofficer och Amerikaresa
Ettårskurs vid artilleriet följde och Henning blev reservofficer och en tid därefter värnpliktig officer. Kriget bara fortsatte och studierna i Berlin kunde inte återupptas. Istället fick han chansen att arbeta vid ett norskt-amerikanskt företag i New York. Vid den här tiden var i USA akademiska studier för affärsfolk mindre aktuella, praktisk verksamhet var vägen till framgång. Hösten 1916 började USA-sejouren med ett jobb "som inte fanns"; nämnda firma hade nämligen ingen egentlig befattning som han kunde ta hand om.

Löskekarl hos Bordens Milk Compan
Rätt snart kom han i kontakt med en hög representant för Bordens Milk Company och fick en ”löskekarlsbefattning” vid företagets chokladfabrik i Middletown, NY. Här hölls antalet anställda på sådan nivå att alla måste betraktas som fullt sysselsatta. Arbetstiden var tio timmar och arbetet krävande. Han tyckte att det ifråga om yrkeserfarenhet gav rätt föga. 
Sommaren 1917 lämnade Henning chokladfabriken. Han var då arbetsförman för nattskiftet. Han menar att det hade varit önskvärt med mera tid för djupare kontakter med vunna vänner i företaget samt för att lära känna fler amerikaner med olika ursprung och karriärer och deras "way of life". Han noterade att alla han mötte kallade sig med eftertryck för amerikaner, man ville inte kallas italienare, grek etc efter sitt utvandringsland.

Henning nämner inget om riskerna vid överfarterna i samband med vistelsen i USA. Av kantinformationen framgår tex att tyskarnas ubåtskrig blev oinskränkt 1917, då han reste hem. Inga besättningar eller passagerare i vattnet skonades. Konvojer säkrade ofta atlantresor i båda riktningarna. Destinationskravet var strängt.

Freia - branschframfarten - föregångare i HR-utveckling
1892 hade pappan Johan Throne-Holst och mamman Hanna, flyttat från Trondheim till Kristiania. De gifte sig 1894. Johan fick snart, 1892, tillfället att köpa en relativt nystartad chokladtillverkare vars firma var Freia. Priset var 9000 kronor 

och nästan all betalning skedde med växlar och amortering. Henning menar att det knappast var ett industriföretag som pappan köpte. Men redan 1913 hade företaget hela 52 procent av den norska choklad- och konfektyrmarknaden! Vid utställning året därpå blev Freia utsett till landets mönsterföretag och prisades för banbrytande verksamhet gällande tillverkningsteknik, det sociala och det affärsmässiga. Freia kom att bli en förebild för Marabou i flera avseenden.

Freias expansionsintressen 
Med framgångarna för Freia föddes ett starkt intresse och en entusiasm att gå ut på andra marknader. Man ville tex hålla
dotterbolag i Danmark och Sverige och hålla elegant choklad-butik i Paris. Fabrik i London och kakaoplantager i Eucador fanns också i expansionsbilden. Kriget och den starkt krisbetonade konjunkturen efter kriget grusade expansionen. Marabou blev undantaget. Bolaget bildades 1916 med ägarna Freia (60 %) och Emissionsinstitutet i Stockholm (40 %). En fabriksbyggnad om 4000 kvm stod klar 1918 i Sundbyberg. 

Studier eller utmaningen i Sundbyberg?
Efter sommaren 1917 praktiserade Henning åter på Freia men ville komma därifrån och beslöt sig för att studera national-ekonomi vid Universitetet. Mitten av 1918 kom signaler till Freia att det inte stod rätt till med Marabou i Sundbyberg. Inga råvaror och vissa svårigheter få hem maskiner hade resulterat i att företaget Patentemballage bildats i syfte få ut lite ekonomi ur anläggningen. Stora kvantiteter kraftpapper hade inköpts och snart sagt alla fabriksytor togs i anspråk för kraftpapperslagring. Pappersinköpen gjorde att ekonomin kärvade rejält. Ledar-skapet var inte alls det rätta. Så kom vapenvilan och krigsslutet och helt nya förutsättningar blev bums gällande.

På Freia förstod ledningen att snara åtgärder krävdes. Johans son Henning Throne-Holst befanns vara mannen för uppdraget att få företaget på rätt köl. Henning kom till Sundbyberg i november 1918 efter att ha brottats med "å ena sidan" och "å andra sidan": åter kom något emellan för studierna; samtidigt var det i allt väsentligt en rejäl utmaning som föll Henning i smaken. Och uppgiften skulle ju vara tillfällig, kanske ett år, sa Freias ledningen. Men så blev det ju inte.

Råvaruproblemet
Unge Henning, blott 23 år fyllda, upplevde omedelbart råvaruproblemet som störst. Det talades om kvoter till chokladindustrin och ett möte med Chokladfabrikantföreningens ordförande härom skapade ökad oro då det hette att föreningens medlemmar i fösta hand skulle få tilldelning och att ett  medlemskap för Marabou kunde ta väldigt lång tid innan beslut. Importen kom emellertid igång mycket snabbare än väntat och råvaruproblemet blev sålunda rätt kortvarigt.  

Patentemballage blev en plåga
Bland de större omedelbara problemen som mötte Henning var avvecklingen av Patentemballage. Det som gällde var friställande av ytor och snarast förlora så lite som möjligt på fallande kraft- papperspriser. Detta kostade givetvis pengar och kassan gick snabbt mot noll och egna lånemöjligheter var uteslutna. Freia fick stötta ekonomin och det fick man för övrigt göra hela tjugotalet då Marabou inte hade tillgångar som gav möjlighet att låna. 

Chokladtillverkningen igång
Chokladtillverkningen kunde börja sensommaren 1919. Det erfors snart att den svenska konsumenten tycktes gilla produkterna. I efterhand säger Henning att en kopia av Freias sortiment inkl förpackningstyper var felaktig väg att gå. Man borde initialt ha beaktat svenskt handelsbruk och svenska konsumentattityder.

Efterfrågefällan
"Efterfrågefällan" spökade i krigets efterbörd. Choklad och konfektyrer fanns knappast under kriget och effekten blev att grossist- och detaljistlager samt butikssortiment snarast möjligt skulle fyllas på från industrin. Efterfrågan fick en slags turboeffekt. Resultaten den närmsta perioderna blev så goda att man tillät sig att göra utdelningar som inte borde ha gjorts. När efterfrågan gick in i vanlig allmän trall och andra problem dök upp, som tex lokala tvister med facket om lönenivå och användbara ackord, blev resultaten försämrade. 1925 blev ett bottenår för företaget, men också en vändpunkt. Året därpå blev det en starkt ökad försäljning men utan nämnvärd resultat-förbättring. Försäljningsökningen fortsatte sen. Det hände till och med att produktionen inte riktigt hann med att möta efterfrågan. Det var mest ovissheter för företaget de tio första åren sammanfattar Henning. 

Försök till fientligt övertagande
1923 kom ett förslag om ett fientligt övertagande av Marabou
just från Chokladfabrikantföreningen. Marabous ekonomiska status var inte den bästa vid denna tid. Medlemmarna i fabrikantföreningen sades alla vara för ett köp och tonen för ett övertagande var närmast fientlig. En försäljning av företaget stöddes av aktieägarna i Sverige. Efter ingånget köpavtal besökte Föreningsordföranden Marabou för att syna. Freias ledning protesterade kraftigt mot försöket att överta företaget. Det hela rann ut i sanden, det blev ingen affär och ytterst handlade det säkert om att få koll på konkurrenten.
.
Svår implementering av pris-efter-prestation 
En annan sak som skapade problem var ändringen av försäljningsvillkoren så att de blev prestationsgrundande - pris-efter-prestation. Storleken på inköpen satte alltså kvantitetsrabatten. Förut var villkoren att handelsskategori såsom grossist eller detaljist bestämde rabattens storlek beräknad utifrån listpris/detaljistpris. Vid denna tid var branschföreningarna helt skråbetonade. Brister i Marabous implementering av det nya pris- och rabattsystemet ledde till oändliga diskussioner på fältet och rabatteftergifter. Den större chokladindustrin var medlemmar i Svenska Chokladfabrikant-föreningen. Marabou stod utanför denna organisation. För tydlighetens skull ska nämnas att Marabou var medlem i Arbetsgivarnas organisation. Fabrikantföreningen och dess medlemmar var givetvis emot villkorsförändringen. Efterhand kom struktur- och styrkeförändringar i detaljhandeln. Kedjeföretag i detaljistledet kom att bli klassade som stjärngrossister av fabrikantföreningens medlemmar och däremed slogs kategoribetraktandet sönder rätt snart. Så kom också Marabous säljvillkor i full och erkänd tillämpning underhand.

30-talet bjuder framgångar
Ovissheter kännetecknade företagets första tio år, men 30-talet bjöd på framgångar, trots årtiondets inledande ekonomska kriser i världen och härhemma. Marabou kunde nu på egen hand erhålla lån och krediter och därmed hysa och förverkliga expansionstankar utan Freias ekonomiska stöd. Med allt bättre resultat gavs möjligheter "buffra" pengar i tex varulager. Då andra världskriget började hade Marabou lager för två års produktion.

Fontänen på torget består av en bronsskulptur kallad Den lyckliga familjen och ett brunnskar kallat Industribrunnen. På sidorna av karet finns bronsreliefer som visar olika industrier som förut var aktiva i Sundbyberg. Marabou skänkte fontänen till Staden 1932 och den uppfördes 1933 av konstnären Carl Fagerberg. Invigningen ägde rum 1 maj 1934, bilden tv. Landshövding Edén invigningstalade. Klickbart.

I detta sammanhang finns ett flertal saker att peka på. Henning blev VD 1932. Han beskriver nu organisationen som stabil all over med många kunniga och driftiga medarbetare. 1932 beslöts att bygga ett laboratorium, ett viktigt steg för en progressiv och riktig produktutveckling och varukontroll samt för att kunna iaktta myndighetsregler. Man lyckades knyta skickligt chefsskap till laboratorieverksamheten. Som VDs närmste man anställdes i mitten på 30-talet Lars Anderfelt som kom att spela en allt viktigare roll i företagets utveckling. 

Tredubblad försäljning på tio år
Försäljningen var 16 mnkr år 1939, en tredubbling på tio år. Marknadsandelen beräknad på hela choklad- och konfetyrindustrins försäljning steg från 10 till 20% vilket på det relevanta marabousegmentet betydde en betydligt större andel. Aktiekapitalet ökades 1937/38 från 2 mnkr till 4,5 mnkr. 
Framgångarna skapade stigande entusiam både i ledning och bland anställda. Man diskuterade mycket om nya produkter samt nya verksamheter som skulle ge Marabou fler ben att stå på. 

Findus en framgång - blev känslomässigt svårt att sälja
1941 köptes Findus i Bjuv - något av ett embryo till fabrik om man så vill påminna om faderns köp av Freia på sin tid.

Findus i Bjuv 1941
Findus i Bjuv 1941

Köpet bjöd på många öppningar när det gällde nya produkter. Ett besök hos brodern i Lofoten ökade starkt Hennings intresse för fisket i Nordhaven och det blev funderingar om att utveckla närigen med moderna fiskebåtar, få produktion i Hammerfest och få fisken distribuerad till konsumenterna. "Infrastrukturen" för djupfryst fisk var klar 1952 och försäljningen kunde påbörjas. Framgångarna med Findus kom, men inte utan möda när det gällde kunskap och pengar. Findus fick en skicklig VD i Lars Anderfelt. Företaget blev ett kärt barn och blev känslomässigt svårt att avyttra till Nestlé 1962, men från ekonomisk synpunkt var det nödvändigt då stora satsningar betr sortiment och marknadsföring skulle bli nödvändiga i en tilltagande interna-tionell konkurrens med stora aktörer. Genom försäljningen stärktes Marabous kassa för kommande fabriksinvesteringar.

Sundbybergs Gård - Laboratoriet - Marabouparken
Sundbybergs Gård, byggd 1785, förvärvades av Marabou 1936 och kostade 50.000 kr. Man hade blivit erjuden gården tidigare men då tackat nej. Huset var i miserabelt skick, berättar Hennng, och enda utvägen var rivning. Till förvärvet hörde en mindre park och resten i stort sett av sankmarkskaraktär som man genast fyllde ut. Detta blev underhand, ja, from 1945, Marabouparken som vi känner den idag och var från starten öppen också för allmänheten. Måste nämnas en passant att parken var sverigeetta 2008 och året därpå klassades parken som internationell tvåa! Laboratoriet som färdigställdes 1943 står på den plats där Sundbybergs Gård fanns och denna vackra Schmalenseebyggnad är idag företaget Marabouparken AB med galleri, konstutställningar, mötesmöjligheter och restaurang.
 

Danska kungaparet, drottning Ingrid och kung Fredrik besöker Marabou 1954 tillsammans med vår kung, Gustav VI Adolf.  Marabouordföranden Henning står närmast svenske kungen och svartklädd längst till vänster Lars Anderfelt, VD för både Marabou och Findus. Plats: matsalen; Hilding Linnqvists fresk Komedi och Idyll syns i bakgrunden.
Danska kungaparet, drottning Ingrid och kung Fredrik besöker Marabou 1954 tillsammans med vår kung, Gustav VI Adolf. Marabouordföranden Henning står närmast svenske kungen och svartklädd längst till vänster Lars Anderfelt, VD för både Marabou och Findus. Plats: matsalen; Hilding Linnqvists fresk Komedi och Idyll syns i bakgrunden.

Ytbehov i tillväxt och för effektiviseringar
Nedan kan vi avläsa hur uppfordrande choklad- och konfektyr-branschen var för en tillverkare som offensiva Marabou, när det gällde ytbehov för tillväxt och effektivisering för administration, personal, produktion, färdigvarulager, maskiner/verkstad, råvarulager och labaratorium:
1918 Första fabriken, 4000 kvm ►1923/24 Kontorsbyggnad –
i samband härmed första lilla parken med första konstverket, början till Marabouparken ►1929/30 Ny fabrik, fördubblad produktionsyta ►1938/39 Byggnad för personalutrymmen, stora matsalen med Linnqvists fresk och frisen ovan fönstren  ►1942/43 Nya labbet ►1945 Marabouparken ►1956 börjar nybyggnation ►1959 Fabrikstillbyggnad ►1967 Kontorstillbyggnad, gamla från 1923 revs ►1968 Nytt färdigvarulager ►1975 Aulan färdig. Man ska notera att en nybyggnation för tex kontor kan friställa yta för annat tex produktion beroende på hur det sett ut. ►1970 och 1971 Byggetapperna 1 resp 2 i Upplands Väsby.

Henning ledde Marabou i över fyrtio år med ett lysande
slutresultat!
 - Sammandrag

När Henning kom till Marabou var han rätt grön ifråga om företagsskötsel och kunnande om branschen och dess led. Och efterkrigstiden var krisbetonad. Norska språket kände han i början som ett hinder i svenska samvaron. De första cirka tio åren blev mycket av en bumpy road där han mötte flera problem som långt ifrån var lätta att lösa. Och han var den som skulle ha svar på alla frågor. I boken tittar han i backspegeln och han räds inte att beröra tillkortakommanden eller säga hur det borde ha varit. Ungefär så här:

Henning nämner att han precis som alla unga medarbetare i företaget inte var tillräckligt kunnig och erfaren för att på rätt sätt klara alla problem som fanns och dök upp. En bransch-kunnig ledning och personal samt stabil organisation skulle ha givit bättre lösningar. Det läget uppstod sen på trettiotalet.

1925 kom en vändning med ökad efterfrågan men inga märkvärdiga resultatförbättringar. Först trettiotalet gav
trots inledande krisår här och i världen, en klart bättre ekonomisk situation och nu är organisationen allt stabilare och Henning har fömåga att knyta till sig eller anlita duktigt folk tex vice VD, laboratoriechef inkl produktutveckling samt ansvariga inom ekonomi, marknadsföring och försäljning.

Köpet av Findus 1941 sprang fram ur den entusiasm och goanda
som 30-talets allt bättre resultat utvecklade. Man ville stå på flera ben. Det blev kort uttryckt djupfrysta grönsaker och djupfryst fisk. Försäljning med framgångar. Försäljningen av Findus 1962 till Nestlé grundade sig på marknadsutvecklingen och bedömningen att det skulle bli svårt att ekonomiskt orka med den direkta och potentiella konkurrensen från större företag etablerade i Europa. Marabous ekonomi stärktes med försäljningen av Findus. Läge uppstod för investeringar i nya anläggningar och lämna Sundbyberg för ökad effektivitet bla betr produktionen. Det ska nämnas att Marabou 1968 köpt tomt i Upplands Väsby och byggnadsetapperna där skedde 1971 och 1972. Sonen Johan VD sen 1965 svarade för allt förknippat med utflyttningen, byggnationen och uppstarter.

När Henning lämnade ordförandeskapet i styrelsen 1965 var Marabou helt ledande för att inte säga dominerade på sina flesta produkter med andelar på 60-70 procent. En fantastiskt fin utveckling med lysande slutresutat.

Sonen Johan på VD-stolen efter Henning
Henning blev ordförande för Marabou 1944 och för Freia 1946. 1947 lämnade han VD-posten. Han lämnade ordförandeposten 1965, 70 år fyllda. Året efter lämnade han ordförandeskapet för Freia. Henning avled 1980 i Stockholm, 85 år gammal. Svenskt medborgarskap 1934.

Lars Anderfelt som hade börjat hos Marabou i mitten på 30-talet, var Hennings närmaste man och vice VD. Han blev VD för Marabou och Findus 1947 samt blev VD för Nestlés verksamhet med djupfrysta varor 1962 då Marabou överlät Findus. Anderfelt lämnade VD-posten för Marabou 1965.

Efter Lars Anderfelt på Marabous VD-stol, alltså 1965, tillträdde Hennings son Johan. 1962 hade han blivit försäljningsdirektör för choklad och det efter Harvardutbildning och yrkeskarriär i bla Danmark. Johan Throne Holst var VD till 1976 då han gick bort. Läs gärna Sieur Athos intervju med Johan (dy) nedan från 1963.

Och sedan hände....
Vad hände sedan med Marabou? Jo i huvuddrag: Freia köpte Marabou 1990 med Norsk Hydro, Procordia Food och Pauling bland ägarna. 1993 köptes företaget av Kraft General Foods för 3 miljarder NKR. Ägarföretaget heter idag Mondolez International. Varumärkena Marabou och Freia finns kvar.

Källor för avfattande av texter och bildval på denna sida: Sundbybergs Stadsmuseum, Wikipedia, Industriminnen i Sundbyberg 1978/Länsstyrelsen i Stockholms län. Kommunen. Samt referatet utifrån Mitt livs företag, Marabou - företag i växt och förvandling, Norsk biografisk leksikon, Freias hemsida.
 

- Sieur Athos - mars 2016 -

Henning Throne-Holst
1895-1980

Uppdrag och utmärkelser


Henning var tidigt medlem i Ingenjörsvetenskapsakademin och blev så småningom hedersmedlem där. Detta medlemskap och uppdraget som chef för Industrikommis- sionens prisbyrå 1940-1943 gav honom ett nätverk av stor betydelse. I det senare sammanhanget berättar han i sin biografi om bla mötet med ASEA där dom började stora och kaxiga men väl insåg att kort efteråt anpassa sig och en lösning nåddes. Prisbyråns uppgift var att se till att Försvaret inte upphandlade för dyrt utan till skäliga priser.

1951-1953 var Henning VD för Scania Vabis och blev sen styrelseordförande fram till 1965.

1954 invaldes han i SAS-styrelsen och snart därpå blev han av Marcus Wallenberg anmodad att bli företagets koncernchef, 1955-1957, en roll som i allt väsentligt handlade om övergången till jetflyg. I stort anskaffade man Caraveller samtidigt som den sista beställda propellerplanet, en DC 7a, landade! Rollen innebar också att utjämna motsättningar mellan SAS-länderna.

Henning blev också hedersmedlem av Akademin för de Fria Konsterna och var medlem i Vitterhetsakademin och Statens Kostråd; blev ordförande för National-ekonomiska Föreningen.

Vidare fick Henning utmärkelser: Riddare av 1a Klassen av norska St. Olavs orden 1945 och blev kommandör av Dannebrog-orden och Vasaorden samt Riddare av Finlands Vita Ros och vår Nordstjärneorden.

1973 gav Henning ut sin självbiografi, Mitt livs företag , se omslag nedan, och skrev om Marabous byggverksamhet, konst och HR i boken Marabou - en arbetsplats i växt och förvandling, en bok som facket vid företaget utgav och tillägnades minnet av Hennings son Johan som var VD 1965-1976 och mycket uppskattad i bla förberedelserna inför och under byggnationen i Upplands Väsby. Se omslag nedan!

JOHAN THRONE-HOLST
1868-1946

Här några korta rader som
givetvis inte ger allt. Norsk biografisk leksikon eller Store norske leksikon ger fyllligare läsning om personen och hans bedrifter.


Johan Throne Holst är Hennings far. Han tillhör de främsta industriledarna i Norge över tid och anses genom sitt författarskap och sina anföranden vara sin tids mest intellektuelle industrialist.

Johan växte upp i Trondheim, där fadern var köpman och den samlade bakgrunden var av patricierkaraktär med bla jurister, storgodsägare och handelsmän. Istället för att studera vidare lämnade han gymnasiet i första ring och började arbeta i sin fars rörelse.
Som nittonåring spenderade han ett par år i Hamburg, först vid handelsskola sen som bokförare.

Freia nådde 52 % marknads-andel redan 1913, ca tjugo år 
efter köpet av tillverkaren som då hade 7 anställda. 
Vid utställning året därpå blev Freia utsett till landets mönsterföretag och prisades för banbrytande verksamhet gällande tillverkningsteknik, det sociala, HR, och det affärsmäs-siga.


Johan fann förebilder i Carlsberg, Unilever mfl europeiska och amerikanska större företag och genom samtal och studier samlade han på sig betydande kunskap om industriell och social utveckling.

Expansionsplanerna  som växte fram och i vissa delar gick igång grusades i och med kriget och dess efterföljande svåra tider. Men Marabou, bildat 1916 tillsammans med Emissions-institutet i Stockholm, bestod och blev ju en framgång. 

1923 tog Johan på sig ordförandeskapet i norska Handelsbanken som befann sig mitt i den stora norska  finans-krisen. 1930 blev  han ordförande i Industriförbundet och var kvar  i tre år. Vid den tiden fruktades ett ekonomiskt sammanbrott i landet och man såg risker för  att arbetar-rörelsens revolutionära del skulle nyttja situationen.

Johan blev en tillskyndare av samhällsforskning och politiskt hamnade han så småningom mellan liberalism och statssocilism. Johan satt i Kristianas kommunfulmäktige 1904-10 och i Stortinget 1909-1912, representerande Frisinnede Venstre.

Oslo Universitet fick aktier  i Freia  av Johans egna  och han ville därmed främja närings-forskningen. Nya Freisalen kom till 1934 med Munchmålningar. Den blev säkert förebild för Marabous matsal såsom mycket annat tex HR, park, konst samt reklam.

1941 anslöt Johan sig till en minoritet i Industriförbundet som protesterade mot förbundets undfallenhet för ockupationsstyret.

Utgivna böcker: Industri- og industrielle problem 1914, Industrikapitalets demokrati-sering 1928 och Erindringer och reflesjoner 1941.
Johan blev hedersmedlen i Norske Videnskaps-Akademi samt kommendör av  St. Olavs Orden.

Freialand idag. Här har man många besökare i produktionen, i Freiasalen med Munchmålningarna och i parken med mycket konst och växter.
Freialand idag. Här har man många besökare i produktionen, i Freiasalen med Munchmålningarna och i parken med mycket konst och växter.

Produkter, produktion och reklam
Marabou hade en mycket stark produktutveckling och marknadsföring, även om sistnämnda i allt väsentligt gällde mjölkchokladen så räckte det väl!
Karamelliseringen och reklamfilmen på femtiotalet fick säljkurvor att lyfta. 
Många minns säkert det härliga mmmumandet som Yvonne Lombard och Sture Lagerwall bjöd på.

Ovan och nedan: några produkter från idag.

Ovan och nedan: från tidi-gare produktion

En bit in på trettiotalet hade Marabou ca 600 anställda, de flesta kvinnor. Ovan och nedan produktionsbilder.
En bit in på trettiotalet hade Marabou ca 600 anställda, de flesta kvinnor. Ovan och nedan produktionsbilder.
Ovan och nedan: Maraboubilar och Freiabilar med tidig reklam. 20-talet. Chokladbutiker fanns både i Oslo och Stockholm
Ovan och nedan: Maraboubilar och Freiabilar med tidig reklam. 20-talet. Chokladbutiker fanns både i Oslo och Stockholm

Skråbetonat var det
Marabou var inte med i Svenska Chokladfabrikant-föreningen. På 20-talet och även årtionden därefter var branschföreningar i alla de tre leden skråbetonade.
Detta gällde de flesta branscher för övrigt. Man bestämde tex allmänna leverans- och försäljnings-villkor, pris- och rabattsy-stem och även gemensam-ma bruttoprislistor.
På den tiden gällde det för medlem att tillämpa satta regler.

Dagens Maraboupark

Parken har samma omfång som när den stod helt färdig 1945.
Här sommarbilder från 2014 tagna av mittsundbyberg.se.

Konsten på Marabou

Konsten blev underhand ett stort och kärt ämne för  Henning och Marabou. Den
mycket omfattande  konstsamling som Marabou anskaffade kan man läsa om i boken Konsten på Marabou/ Ragnar von Holten.

Citat från Henningtext i sammanhanget:"...kännes som en gemensam tillgång för alla dem som är verksamma här och därmed ge ett positivt tillskott till den dagliga samvaron och det dagliga samarbetet."

 

Här några färgbilder av mittsundbyberg.se

Boxaren/Nils Möllberg
Boxaren/Nils Möllberg
Les Ondines/Henri Laurens
Les Ondines/Henri Laurens
Lekande björnar/Gustav Vigeland
Lekande björnar/Gustav Vigeland
Hjortdjur/Arvid Knöppel
Hjortdjur/Arvid Knöppel
Marabousalen/matsalen med fresken i bakgrunden och frisen upptill th, ovan fönstren. Bild från Museet
Marabousalen/matsalen med fresken i bakgrunden och frisen upptill th, ovan fönstren. Bild från Museet
Fresken "Komedi och idyll"/ Hilding Linnqvist; avtäckt mars -39.
Fresken "Komedi och idyll"/ Hilding Linnqvist; avtäckt mars -39.
Frisen ovan fönstren i salen; 29 m lång och 1 m hög. Gipsavgjutning från Partenontemplet i Aten - 400 år f Kr. Från British Museum.
Frisen ovan fönstren i salen; 29 m lång och 1 m hög. Gipsavgjutning från Partenontemplet i Aten - 400 år f Kr. Från British Museum.

Världskriget 1914-1918

Världskriget utbröt de första dagarna i augusti 1914. Två maktblock stod mot varandra: Frankrike-Ryssland-England som utgjorde ententen (de allierade) och mot dem: Tyskland-Österrike-Ungern (centralmakterna).  Sjökriget karaktäriserades i huvudsak av att de allierade som med sin större flotta och läget sökte blockera centralmakterna sjövägen. Centralmakternas strävan var att bryta blockaden eller att åstadkomma en effektiv blockad mot England och Frankrike. 

Efter vapenstilleståndet mellan Tyskland och Ryssland i samband med revolutionen blev Östersjön i mars 1918 ett tyskt innanhav till kapitulationen den 11 november; Henning kom till Sundbybergoch Marabou någon dag innan.

Tyskn ubåt från 1:a världskriget.
Tyskn ubåt från 1:a världskriget.

När kriget började hade Tyskland 10 ubåtar och 15 på varv. Ytfartygen prioriterades. Då kriget upphörde 1918 hade de tyska varven byggt totalt 390 ubåtar av vilka 290 gick förlorade.
Bilden nedan: Här hann man rädda sig efter torpedering. Vid senare delen av kriget, 1917, blev ubåtskriget intensivare och besättningar och passagerare på torpederade båtar tilläts inte bli räddade. 1916 medförde ytterligare svårigheter för den neutrala handelssjöfarten. Handelsblockader skärptes, prejning inklusive visitations-krav infördes. Ökade krav ställdes på de neutrala fartygen att kunna vissa vilken destinationsorten verkligen var. Under 1916 ökade minrisken runt Sveriges kuster i och med tyskarnas utökade minfält eller minspärrar.

Spanska sjukan 1918 - 1920 - 38000 döda 
Spanska sjukan var en pandemin, en mycket svår och dödlig influensa som under åren 1918-1920 tog mellan 50 - 100 miljoner människors liv jorden runt.

I vårt land dog ca 38000. Pandemin var den värsta någonsin. Bakgrunden var till en del att människors immunsystem försämrats under de svåra krigsåren och att soldaterna låg tätt med varandra i fält och förläggning.

Axplock från
Sundbybergs horisont
1918-1965

►1918 Nytt kommunalt styrelsesätt; kommunfull-mäktige från 1919. Spanska sjukan svårartad, drabbar hela familjer.►1919 Åkermans & Lunds orgelfabrik brinner. Tre orglar förstörs. ►1922 Sten-villan renoveras. ►1924 För Alléns reglering huggs 100-åriga träd ner. Mackaronifabriken eldhärjas och skador för 300.000 kr. Ekbacken rivs då Sievert behöver mark. ►1925 Mjölkcentralens filial i kommunen inleder nytt distributionssystem för förstäderna. ►1927 Vi får karta med gatunamn samt nummer och kvartersnamn. Inlösen av elektricitetsverket som blir en mycket god affär för Staden. Lån 1 mnkr. Idrottsplatsen börjar byggas. Kyrkostämman lånar för att bygga prästgård.
1927 Köpingen blir stad.        ►1928 Sten Scherling blir stans förste kommunalborg-mästare. Stadsvapnet antogs. Spårvagnslinjen i stan öppnar i november. Beslut om nytt Folkets Hus för 40 tkr.

►1930 Stadshusförslag för 600 tkr som blir 675. Marabous nya fabriksbyggnad klar. ►1931 Gamla kommunalhusets rivs. ►1932 Reservarbeten för arbetslösa. Marabou ger fontänen på torget som gåva till staden. ►1934 Hembygds-föreningen bildas. Fontänen på torget invigs med tal av landshövding Edén. Per Albin Hansson talar i Tornparken den 1 september. ►1935 Marabou köper Sundbybergs Gård för 50 tkr. Och den rivs för expansion då inte går att renovera. Förslag om sammanslagning av Solna-Sundbyberg faller.►1936 Ny telegraf och telefonbyggnad igång vid nya stadshuset. Ny enfilig bro över Bällstaån byggs och klar. Ny bro över järnvägen vid Gjuteribacken. ►1937 AB Alpha börjar omfattande utvidgning. ►1938 Epa öppnar i stan på Sturegatan. Spisbrödsfabriken Kronan ställer in sina betalningar och avskedar personalen.►1939 Hilding Linnqvists fresk i Marabousalen, Kommedi och Idyll, avtäcks i mars.

►1940 Skytteföreningen aktiveras och fördubblat antal medlemmar, 300. Direktör Josef Jonsson skänker Sven Fagerbergs  ”Sjutkastaren” som står Tulegatan/Fredsgatan mot indrottsplatsen. Hemvärnet defilerar på torget. ►1941 Ny stadsplan. Arbetet med Tornparken inleds.►1944 Kommunen får bostadsför-medling. ►1945 besvärlig arbetskonflikt som varar i fem månader. Stan har 15.000 invånare. ►1946 Fagerbergs byst  A P Löfström avtäcks, Storskogen förvärvas för 900 tkr. ►1947 Påskspriten krävde köande om två timmar. Sieverts kabelverk och lödlampsfabrik tillbyggs. Förvaltaren AB bildas. ►1948 Staden får Duvbo, Ursvik mm samt Solnas Lilla Alby. I stadsfullmäktige finns 21 S, 4 kommunister och 1 höger

.►1950 3400 bostadssökanden. Gemensam brandkår med Solna. ►1951 Värmeverket byggs och vi får storstockholms första fjärrvärmeverk. ►1953 Coca Colas fabrik invigs, pilsner nerlagt. ►1954 En större brand i Marabou. ►1955 Ängskolan invigs. Kostnad 3,6 mnkr.  ►1958 Breddning av Bällsta bro inleds.                              ►1959 Spårvägslinjen 15 läggs ner. Fick finnas i femtio år.

►1960 Tempo öppnar på Tulegatan.►1962 Gångtunnel till huvudstationen. ►1963 Ny gångtunnel Torget/Stationsgatan Sista gången tåg stannar vid norra stationen (Duvbo). In- flyttning i Ör för första gången. ►1964 Polisen flyttar tilll Solna (för första gången!). Tuletorgets köpcentrum invigs. 


 


 

Boken "Marabou - en arbetsplats i växt och förvandling", vars omslag syns till höger i galleriet ovan, beskriver företagets byggnadshistoria och togs fram på initiativ av personalorganisationerna i avsikten att förlänas VD Johan Throne Holst på 50 årsdagen 1976. Boken hann inte bli färdig i tid. Johan gick bort. Boken blev då istället dedicerad till hans minne. Så här skrivs det i förordet till boken
"Marabous fabrik i Upplands Väsby utgör höjdpunkten i företagets hittillsvarande byggnadshistoria. Vi tror på den nya fabriken, på det nya grepp om industriarkitektur och interiör som den uppvisar och vi är glada över att ha medverkat vid dess tillkomst. Vi tackar Johan Throne Holst för hans initiativ och framsynthet vid fabrikens planering liksom för hans pådrivande kraft vid dess uppförande - Alla på Marabou".

Följande intervju med Johan Throne-Holst (dy) gjorde Curt Wahlund alias sitens Sieur Athos 1963 för tidningen Frukt- och Konfektyrhandeln. Den är ett tidsdokument. Johan var den siste i familjen Throne-Holst på Marabous VD-stol, 1965-1976. Då inträffade och förväntade strukturförändringar inom choklad- och konfektyrindustrin belyses i intervjun liksom distributionen av choklad- och konfektyrvaror samt prissättningen av varorna i gross- och detaljhandel. Texterna i intervjun har tidiga 60-talets prägel. Bilderna och dessas texter är desamma som i originalet. Intervjun in extenso:

CHOKLAD IDAG
OCH IMORGON


Johan Throne-Holst, 37 utexaminerades från Harvard Business School 1950. Under åren 1952-1960 var herr Throne-Holst verksam inom Marabou och Freia. 1960 tillträdde han VD-befattningen hos A/S Findus i Köpenhamn. 1962 blev han även VD för Jalco i Fredrikshavn i samband med överlåtelsen av Findus- företagen till Nestlé. 1962 återknöts herr Throne-Holst till Marabou och utnämdes till försäljnings-direktör för chokladrörelsen i bolaget och blev 
ledamot av Marabous styrelse. 

Vi lever i en tidsålder och ekonomi med ständiga förändringar. Den som inom industri och handel vill fortleva och expandera måste mer än någonsin ha en klar bild av skeendet och förmåga och vilja att anpassa sig till utvecklingen.
Vad är det väsentligaste som ett företag inom svensk chokladindustri har att beakta vid utformandet av sitt långsiktiga handlingsprogram?

Det allt överskuggande problemet i samband med långsiktsplaneringen för såväl den svenska chokladindustrin som för all annnan konsumtionsvaruindustri i Sverige torde vara en fråga om en gemensam europeisk marknad. Det är otvivelaktigt konsumtionsvaruindustrin som får de största omställningssvårigheterna vid övergången till ett större marknadsblock.

Om vi får en gemensam europeisk marknad, är det det väl inte troligt, att man på längre sikt kan bibehålla en inarbetning i Sverige och inte vara representerad även i andra delar av den gemensamma marknaden. En sådan situation vore att jämföra med att man hade en ledande ställning i Stockholm men över huvudtaget inte sålde sina varor i Göteborg. I den långsiktiga planeringen måste därför hänsyn tagas till möjligheterna för en europeisk marknad och förberedelser göras för att kunna möta denna situation.

En annan viktig faktor att taga hänsyn till är givetvis utvecklingen såväl inom produktions- som distrubutionsledet. Vi måste säkerligen räkna med fortsatta rationaliseringar både på produktionssidan och inom handeln. Detta kommer förmodligen att leda till ytterligare sortimentsbegränsning, vilket i sin tur ställer stora krav på sortimentets sammansättning.

Kan Ni i korthet beröra strukturförändringarna inom svensk choklad och konfektyrindustri under de senaste tio åren. Hur tror Ni strukturen ser ut i vårt land om tio år?
De ledande fabrikanterna har under den senaste 10 års perioden kunnat ytterligare befästa sin position och de största produkterna har fått en ökad andel av försäljningen. Den fortsatta strukturförändringen i handel kommer att medföra ytterligare koncentration till de stora märkesvarorna. Handeln inte minst har med nuvarande kostnadsläget inte råd att föra andra varor, än de som har en hög omsättningshastighet och som kan betala sina kostnader. Jag tror därför, att vi kommer att få en ytterligare koncentration under de närmaste tio åren och att många av de mindre livskraftiga märkena kommer att försvinna. Detta betyder självfallet inte, att det inte på marknaden kommer att finnas en hel rad specialiteter, men försäljningen av de stora stapelvarorna kommer säkert att koncentreras mer till de kända märkesvarorna.

Amerikanske tidningsmannen Don Gussow – branschexpert och Kettle Awards–skapare - besökte Ert företag för någon tid sedan och fann Marabous anläggning "modern and unusual" samt produkterna och förpackningarna utmärkta. Detta betyder att Ert företag hävdar sig mycket väl vid en internationell jämförelse.
Räknar man inom Marabou att den kommande femårsperioden skall kräva mera omfattande investeringar än under de gångna fem åren? Är det någon särskild del av verksamheten som med hänsyn till utvecklingen fordrar ökande anslag i Er budget? Forskning? Produktutveckling etc.?

Den snabba tekniska utvecklingen ställer självfallet stora krav på investeringarna i produktions-sektorn. Tillgången på och priset för manuell arbetskraft tvingar till ständigt nya maskin-anskaffningar. Samtidigt möjliggör den växande marknaden produktion i större serier, som lättare låter sig mekaniseras. Det är väl troligt, att denna utveckling kommer att fortsätta och att kravet på maskininvesterinagr kommer att växa.

Den moderna handeln med mer och mer tonvikt på väl inarbetade märkesvaror gör det svårare att introducera nya produkter. Handeln har ett i och för sig rättmätigt krav på att de nyheter som kommer ut också snabbt uppnår en popularitet bland konsumenterna.

Detta kräver från fabrikantens sida ökade ansträngningar i produktutvecklingsarbetet. Varje produkt måste innan den släpps ut på marknaden noggrant testas med hänsyn till kvalitet, emballage etc. Vilket igen kräver ökade investeringar i produktutveckling och marknadsforskning.

Importen av choklad och konfektyrer utgör c:a 11-12% av landets totala produktion. Importen har ökat något under senare år.
Har exporten av svenska choklad- och konfektyrvaror ökat i motsvarande mån? Vilka förväntningar har man på kort sikt inom svensk choklad- och konfektyrindustri beträffande exportmöjligheterna? Har Marabou ökat sin export under 1962?


 Det torde val vara riktigt att säga att den svenska exporten av choklad har ökat i ungefär motsvarande grad som importen. Båda är ju dock av begränsad omfattning. Tyvärr måste man väl konstatera, att de länder som ingår i EFTA-blocket är de som är minst intressanta ur den svenska choklad- och konfektyrindustrins synvinkel.

Framför allt i England och i Schweiz har man ju redan en mycket väl utvecklad och inarbetad choklad- och konfektyrindustri, som givetvis är vansklig att konkurrera med. Någon verklig ökning av exporten tror jag knappast är möjlig  förrän man också har  möjlighet att bearbeta eller exportera till de stora marknaderna på den europeiska kontineneten.

 
Vad beträffar Marabous export så ökade den mycket kraftigt under 1962 och vi räknar med en ytterligare kraftig ökning under innevarande år. Exporten utgör dock fortfarande en begränsad del av vår totala produktion. Vi gör emellertid fn noggranna tester för att utröna om våra produkter ur olika synpunkter kan visa sig konkurrensdugliga framför allt på den europeiska marknaden.

Svensk choklad- och konfektyrindustri producerade 1962 ca 53 tusen ton. Samma år var exporten 3,5 och importen 6,4 tusen ton. Choklad- och konfektyrindustrin inlevererade till staten förra året 170 miljoner kronor i särskild varuskatt (140) och utjämningsskatt (30).

1962 konsumerades här i landet ca 7 kilo per capita. Choklad- och konfektyromsättningen i detaljhandeln under samma tid var grovt uppskattat 600 miljoner kronor. 70 á 80 % av landets produktion distruberas via grosshandeln till detaljhandeln. Det saknas aktuella uppgifter om hur den totala försäljningen i detaljhandeln fördelar sig på olika branscher eller distributionsformer.

Det sägs i bland att det föreligger en överproduktion av kakao. Under många år har man sökt nå en stabilisering av kakaopriserna och priserna på biprodukter av kakao. De flesta av kakaoproducerande länderna industrialiseras allt mer och i ett allt hastigare tempo; det blir ekonomiskt uppsving och ofta politisk instabilitet i dessa länder.
Anser Ni att de ansträngningar som man i dag lägger ner på att stabilisera priserna eller reglera produktion är motiverade?

Man kan i dag inte säga, att det inte finns någon överproduktion av kakao. Kakaon som produceras motsvarar i stort sett konsumtionen. Givetvis förekommer det vissa svängningar mellan särskilt goda och särskilt dåliga skördar, men i stort sett motsvarar produktionen konsumtionen.

Som på de flesta jordbruksprodukter har man ju även på kakao gjort ansträngningar att stabilisera priserna. Ännu så länge kan man tyvärr konstatera att dessa ansträngningar inte medfört några nämnvärda resultat. Varken på kakao eller biprodukterna. Huruvida man kommer att lyckas låter jag vara osagt, men särskilt amerikanerna arbetar ju hårt på detta, inte minst i syftet att därmed stabilisera de ekonomiska förhållandena i en rad av de s.k. u-länderna.

Jag tycker nog, att man måste anse de ansträngningar som gjorts för att stabilisera kakaopriserna är både rimliga och motiverade. Speciellt sett ur den synvnkeln att man på detta sätt söker att förbättra förhållanden i de kakaoproducerande länderna.

En stabilisering av prisnivån behöver ju inte nödvändigtvis medföra att genomsnittspriserna blir högre än vad de är i dag, men det måste som sagt för de producerande länderna betyda en oerhörd fördel att ha en fastare prisnivå, samtidigt som det underlättar industrins planering.

Under de senaste tio åren har det kommit fram ett rätt stort antal varor som är närbesläktade med choklad och konfektyrer. Dessa substitut har ofta lika lättbrutna förpackningar som choklad och konfektyr och konsumeras lika lätt.
Anser Ni att man inom svensk choklad- och konfektyrindustri på bästa sätt bevakat sin sektor?

Inte minst den svenska särbeskattningen av chokladvaror har medfört att konkurrensen av råvaror som är närbesläktade med choklad och konfektyrer men som icke beskattas som såsom dessa har hårdnat. Jag tror, att man rent allmänt kan säga, att choklad- och konfektyrindustrin väl har bevakat sin sektor.

Inte minst tyder de senaste årens konsumtionsökning på detta. Det är dock viktigt att hålla i minnet att choklad- och konfektyrindustrin på grund av beskattning arbetar med ett stort handikapp, som man väl i synnerhet inför möjlighterna av en gemensam europeisk marknad måste rätta till.

Vilken är Er attityd till kollektiva avsättningsfrämjande åtgärder? Har dylika åtgärder diskuterats eller tror Ni att de kommer att diskuteras?
Så vitt jag vet har det aldrig diskuterats några gemensamma avsättningsfrämjande åtgärder mellan svensk choklad- och konfektyrindustri och handeln. Personligen sätter jag väldigt liten tro till möjligheterna att uppnå något resultat med dylika åtgärder.

Det råder en oligopolsituation inom svensk choklad- och konfektyrindustri. Därmed har man i viss omfattning prisledarskap, produktledarskap och reklamjippo-ledarskap etc. Hur ser Ni på dessa företeelser?
Det är självklart frestande för en producent att göra efter en produkt eller en åtgärd som hans konkurrenter haft framgång med. Det är klart, att denna företeelse också förekommer inom den svenska choklad- och konfektyrindustrin. I allmänhet kan man väl dock säga, att detta inte leder till något resultat. Kopian får aldrig lika stor framgång som originalet.

Hur är det med choklad- och konfektyrindustrins eller Ert intresse för att förse berörd detaljhandel med ökad information om sina/Era produkter?
Det är givetvis ett stort producentintresse att att handeln - både detalj-och grosshandeln -  får en så grundlig varukunskap som möjligt. Denna upplysningsverksamhet fortgår också dagligen och på en rad olika sätt. Ett av dem är t.ex. genom vår säljarkår, som har som en av sina huvuduppgifter att att sprida kunskap om våra varor. Ett annat sätt är de chokladskolor som Marabou startade i fjol och som pågått under våren och fortsätter i höst.

Svensk choklad- och konfektyrindustri tillverkar i dag produkter för många filialföretag och deras egna märken. Tror Ni att dessa företeelser kommer att öka under innevarande årtionde? Hur ser man som fabrikant på denna företeelse?
Den tendens som innebär, att mångfilialföretagen önskar föra sina egna märken har dessbättre i Sverige varit relativt litet utbrett. I Amerika är detta väsentligt vanligare än här. Vad som är anledningen till att vi har haft en mindre utbredd tendens i denna riktning är svårt att säga, men det är troligt att vi måste räkna med ökade krav ifrån mångfillialföretagen. För en märkesvaru-fabrikant är en sådan utveckling oroande och kan endast bemötas genom genom ett allsidigt produktutvecklingsarbete och måttliga räntabilitetskrav.

Företag som icke driver detaljhandel eller grosshandel vänder sig i bland till en choklad- och konfektyrfabrikant för inköp av chokladkartonger till sin personal. Har det inom svensk chokladindustri utvecklats någon praxis härvidlag t.ex. beträffande orderstorleken, priser etc.?
Så vitt jag vet, finns det ingen praxis på detta område, Det är väl dessutom ganska orimligt att tänka sig, att en fabrikant skall leverera direkt till kunder av detta slag. I  vårt fall brukar vi, beroende på kundens storlek, antingen hänvisa dom till grosshandeln eller detaljhandeln.

Vilken är Er inställning till kommersiell TV? Om ni kunde göra reklam i TV i morgon skulle ni då ha någon produkt vars förpackning passade utmärkt för detta media?
TV har på de marknader där man får använda den i kommersiellt syfte visat sig vara ett utmärkt reklammedia, särskilt för inarbetning av konsumtionsvaror av den typ som Marabou tillverkar. Speciellt effektiv är TV när det gäller att snabbt skaffa distribution och omsättning av nyheter. Det är säkerligen en hel rad av Marabous produkter som skulle vara utmärkt lämpade för TV-reklam om det skulle komma i fråga, om det bereddes möjlighet att göra reklam i TV.

Är det inte så, att detaljhandelns inköpare tenderar att gärna göra ett avkall på kvalitén och i stället fäster allt större avseende vid att varan kan säljas till ett "pangpris" till konsumenten? Har man icke börjat tillmäta prisfaktorn alltför stor bestydelse?
Bruttopriserna och senare riktpriserna slopande har medfört en ökad rörlighet i prissättningen både inom grossist och detaljhandeln. Detta är i och för sig inte något nytt men har inte praktiserats i Sverige sedan före kriget, om man bortser i från de allra senaste åren.

Det är väl alltid så, att en nyhet ofta överdrives och detta är väl även fallet med priskonkurensens betydelse. Jag tror, att man i dag överskattar betydelsen av prisrörlighet såsom ett konkurrens-medel.

En prisdiffirentiering är säkerligen riktig inom vissa gränser. Att konsumenten ska ha möjlighet att göra besparingar om de utför en del av distrubutionsarbetet själva är naturligt. Om en husmor exempelvis är villig att ge sig av till en självbetjäningsbutik som ligger relativt långt bort från hennes bostad och där hon själv tager sina varor och bär dom hem är det naturligt, att hon får ett lägre pris än om hon kräver att få köpa samma varor exempelvis på kvällen efter normal stängningstid och kanske t.o.m kräver att få dem hemskickade.

En viss prisrörlighet kan sålunda anses berättigat, men jag tror att man i dag tillmätt priskonkurrensen för stor betydelse och att variationerna mellan priserna i dag är större än de kommer att vara på längre sikt. Efter hand kommer sådana faktorer som t.e.x. produkternas kvalitét och butikens service etc. att spela en större roll. Konsumenterna kommer säkerligen att ställa ökade kvaliteskrav och väga pris mot kvalité.

Anser Ni att detaljhandeln bättre kunda utnyttja det kunnande och den erfarenhet som fabrikanternas försäljare besitter?
Som jag redan tidigare nämt anser vi, att en av våra säljares främsta uppgifter är vid besök i detaljhandeln är en konsument och utbildningsfunktion. Säljaren utgör vårt känslospröt på marknaden. Genom rapporter från säljarna bibringas företaget ständiga impulser till nya produkter, förbättringar av de gamla produkterna, ändringar i försäljningskonditioner o.s.v. Jag tror säkerligen, att en ytterligare vidgad kontakt mellan detaljhandelns representanter och våra säljare skulle kunna resultera i ökad försäljning, dels genom att vår representant bör kunna ge ytterligare tips om försäljningsfrämjande åtgärder, dels genom att han vid sakliga diskussioner med detaljhandelns representanter kan återföra ytterligare impulser till företaget.

Har Ni något önskemål beträffande frukt och konfektyrbranschen?
Choklad och konfektyrer är i första hand impulsvaror. Med en koncentration till de stora märkesartiklarna blir producentföretagen reklamåtgärder av allt större betydelse. Om jag skall våga uttala något önskemål måste det vara att vi framtiden kan få ett ännu bättre samarbete med frukt och konfektyrbranschen och att detta samarbete bidrager till en ökad samordning av handeln och våra egna försäljningssträvanden.

Ur Marabous verksamhetsberättelse för 1962 framgår att produktionen 1962 var 18.322 ton (15.056) och försäljningen var 168,3 milj. Kr (150,5), därav varuskatter 60,1 milj.kr (55,9) Siffrorna inom parentes avser 1961. Till en viss del beror ökningen mellan 1961 och 1962 på att vissa produkter som 1960 redovisats i Findusrörelsen fr.om. 1962 överförts till Marabou. Bilden visar Marabous anläggning på Allén i Sundbyberg.
Ur Marabous verksamhetsberättelse för 1962 framgår att produktionen 1962 var 18.322 ton (15.056) och försäljningen var 168,3 milj. Kr (150,5), därav varuskatter 60,1 milj.kr (55,9) Siffrorna inom parentes avser 1961. Till en viss del beror ökningen mellan 1961 och 1962 på att vissa produkter som 1960 redovisats i Findusrörelsen fr.om. 1962 överförts till Marabou. Bilden visar Marabous anläggning på Allén i Sundbyberg.